Better off dancing -

Jaha, så fick jag ett skriftligt utbrott. Jag var tvungen, hur ska jag annars uttrycka mig? Jag är ingen talare, har aldrig varit det heller. Jag är en skrivare, någon som kan eller vill kunna konsten att uttrycka sig med hjälp av ord. Jag har just insett att världen inte blir bättre om man inte gör något åt det. Jag ska börja med att engagera mig i Rädda Barnen, det är en bra början, utan att bli en politisk aktivist med tejp för munnen som demonsterar mot all världens bekymmer.

Jag är rädd. Rädd för att världen håller på att gå under, att växthuseffekten förstör planeten lagom tills studenten. Rädd för att det onda kommer att segra, rädd för att ingen kämpar emot. Rädd för att kämpa emot.

Sverige kunde skryta med att det är världens mest jämställda land. Jaha, vad roligt, grattis! Samtidigt dör människor pågrund av det motsatta, utan att jag kan hjälpa dem. Jag vill hjälpa, men jag är rädd för att hjälpa.

Jag har alltid trott att jag varit så stark. Tuff. När någon tränger sig i kön så påpekar jag det inte diskret, jag frågar vad fan de tror att vi andra gör här i en rad. Eller, gör jag det? Det kanske bara är något som jag tror att jag skulle göra, eller skulle vilja göra. Verkligheten kanske är en helt annan. Jag kanske står där, tuggar och tar emot. För att jag är feg. Vem vet?

Jag är trött på att vara tyst och bara ta emot skit. Jag vill säga ifrån, sätta ned foten, eller åtminstone sparka de som trycker ned mig mellan benen, oavsett sig kön.

Men samtidigt, som Gustav Fridolin så genialt uttryckte det; Akta dig så att du inte brinner upp. Om du brinner för något med en oerhör styrka, så måste du akta dig, så att du inte brinner upp.